"Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och läsare", skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken är att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat främst bjuder in till konsumtion, inte produktion.
Jag håller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.
Redan när jag sammanfattade mina två första veckor som iPad-användare skrev jag att det är en pryl snarare för konsumtion än produktion:
Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.
Några månader senare finns det inte någon anledning att revidera det påståendet: En väldigt liten del av det jag skriver, skriver jag på min iPad. Men en betydande del av det jag läser under en normal arbetsdag, det läser jag på min iPad.
Det här är inte något unikt för Apples pekplatta. Det är ett användningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte är bekväm att skriva på. Jag har under hösten testat två andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som båda använder Android som operativsystem. Med Samsungs platta går det att ta kort och det något mindre formatet gör den enklare att skriva på när man står upp. Annars är det inte några stora skillnader det handlar om: Pekplattor är i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller säng.
Men det finns ett stort "men" som gör att jag ändå inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avståndet mellan läsare och skribent.
"Produktionsproblemet" gäller bara längre texter. Det händer förvisso att jag skriver hela artiklar på min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lätt och lämnat datorn på kontoret. Eller att jag har svårt att koncentrera mig. Då är iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som påminner om en gammal skrivmaskin, där varken Facebook, mail eller annat tränger sig på.
Men nu är inte långa texter allt som produceras. Mina länktips kommer nästan uteslutande från min iPad. Det är i RSS-läsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de länkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara länkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan både länkar och kommentarer här på min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar är en del av den sociala webbens dynamik. Och sällan är en artikelkommentar längre än att den går att knacka ihop från en pekplatta.
Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillräckligt utvecklade sociala funktioner, på sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och läsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna ännu inte är på plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle få ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svårt att tänka mig.
Att iPaden är så bra att läsa på innebär att jag faktiskt läser mer. Och utan läsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.
Martin Gelins text upptäckte jag via en diskussion som jag såg i Twitters iPad-app. Artikeln läste jag direkt, men det här inlägget fick vänta tills jag satt vid datorn. Hade på känn att det skulle bli för långt för att skriva i pekplattan.
Men skrivet blev det ändå.
Frågan är vems tes det stärker.